Efter att Mona Sahlin deklarerade sin inställning om att ställa sin och styrelsens - VU - plats till förfogande har debatten handlat om vem eller vilka som skall ta ledningen för partiet. Debatten kring vilken politik partiet skall föra i framtiden har hamnat i bakgrunden.

Självklar är det så att det är i första hand partiets politik, eller avsaknad av en modern politik, som har påverkat väljarna att inte rösta på partiet. Avsaknad av politik för den mer och mer mångfacceterade Sverige är det som har skapat krisen för partiet. Men krisen är inte en fråga om de två senaste val. Krisen är 15-20 år gammal. Partiet har levt, trots nedgången, på sin rikte om att vara den kraft i samhället som bäst förvaltar landet finanser.

Efter Olof Palme tappade partiet sin ideologisk kompas. Man får hålla eller inte hålla med Olof Palmes politik, med under hans tid, hade socialdemokratin en politiks inriktining, en vision om vilken samhälle man ville utveckla. Med Olof Palmes död stakades partiets nedgång. Det blev inte längre viktig med visioner utan med förvaltande av stats apparaten för att kunna behålla och administrera det som partiet hade byggt.

Partiets bäste företrädare för förvaltandens politik är Göran Persson. För honom var inte ideologin och visioner det som var viktig. Det var hur man administrerade och förvaltade skattebetalarnas pengar. I rättsvisans namn skall man säga att det var Göran Persson som räddade Sverige för en fullständigt ekonomisk katastrof och kris.

För väljarna framstått den socialdemokratin under ledning av Göran Persson som ett parti som ville förvalta väl landets ekonomi men struntade i ideologin och visioner. Med Göran Persson i spetsen fördjupades också bilden av partiet som en arrogant och icke lyhör parti, ett parti för en elit som mer och mer hängde sig fast på staten och ville leva det liv som rika människor lever på bekostnad av skattebetalarnas pengar. Väljarnas misstro fördjupades.

I storastäder växte under aktuell tid upp en medelklass som mer och mer var kritisk till socialdemokratins politik. Denna nya medelklass känner sig inte igen i den socialdemokratiska retorik och betraktar partiet som ett gammal och trött parti som inte orkar förstå deras behov. Det är inte så att denna medelklass rent ideologisk ha velat lämna ryggen åt socialdemokratin. Nej, det är partiet som inte har förtått deras behov och önskemål. Socialdemokratin har betraktat denna medelklass som borlig och mindre solidarisk. Att t.ex äga en bostadsrätt i Stockholm är synonim att vara borgerlig för socialdemokratin. Man glömmer att det var HSB som startade bostdasrätter som en möjlighet för arbetare att äga och tillsammans med andra förvalta sin boende. Denna inställning från partiet har påverkat många människor att inte längre rösta på partiet.

Med de nya moderaternas inträde skapades ett alternativ till partiet i form av ett moderat parti som också kan förvalta statens pengar väl och presenterar en kritik mot självklarheter som socialdemokratin inte velat se. Det är detta som har attraherat väljare. De nya moderaterna förvaltar statens pengar väl. De kan också kritisera och försöka åtgärda problem som partiet inte har velat åtgärda men slösat pengar för att dölja. Jag menar t.ex arbetslösheten och sjukförsäkring.

De nya moderaterna har inte redovisat en ny vision för väljarna. De framstår som duktiga förvaltare, lyhörda och beredda att rätta till problem och fel och brister i systemet. Partiet har framtått som försvarare av felaktigheter som för väljarna är självklara att åtgärda. Partiet har blandat ihop välfärden med institutions Sverige. Man får inte kritisera myndigheter och institutioner under en socialdemokratisk ledning.

Mona Sahlin tog över ett parti i kris. Hon kunde inte ändra inriktningen av politiken. Hon framtått också som en del Göran Persson politik. Hon orkade inte, eller fick inte tid och möjlighet, att reformera och inleda en förnyelse av partiet. Det går möjligen inte att reformera partiet och dess politik med samma männiksor som under åratal har ansvarat för partiets kris och nedgång. Dessa kommer inte att ändra sina åsikter. Dessa kommer att fortsätta vara arroganta och intoleranta. Därför går partiets förnyelse av politik hand i hand med förnyelse av partiet i form av nya människor med nya ideer och visioner.